Är det inte lite av en paradox när en person påstår sig vara muslim men inte tror på Gud eller på andra sätt praktiserar Islam? Jag som är en ateist skulle aldrig i mina vildaste tankar säga att jag är kristen även fast jag firar julen med familjen. Det jag tänker på direkt efter att jag läst Svenska Dagbladets artikel ”Tio muslimer – tio sätt att tro” är: Varför detta behov med propagandamässiga artiklar om att ”humanisera” muslimer? Alla vet väl att muslimer är människor och inte några styggelser med horn på huvudet? Problemet heter Islam, inte muslim.

Men man skall inte glömma att de så kallade ”självutnämnda företrädare” som Dilsa Demirbag-Sten skriver om oftast har så kallad legitimitet. Om en förening som Sveriges muslimska förbund med Mahmoud Aldebe som ordförande har 70 000 medlemmar så betyder det per automatik att det Aldebe säger offentligt är vad medlemmarna stödjer. Om något av det Aldebe yttrar sig om är något en medlem inte gillar så ser man till att man lämnar föreningen eller ger sitt tysta stöd. Sedan noterar jag att Demirbag-Sten skriver om ”politisk Islam”. Det finns ingen politisk, moderat, extrem, liberal eller konservativ Islam. Det enda som finns är Islam. Det blir en helt absurd diskussion om man börjar prata så. Ingen pratar väl om politisk, moderat, extrem, liberal eller konservativ Nazism/Kommunism?

Det hela blir intressant när man läser det här om muslimernas tankesätt. Jag tror att mycket av det han säger stämmer. Inte bara för att det är min personliga erfarenhet i privatlivet men också när det gäller konflikter som ”Palestina” och Israel. Det som hindrar att det blir fred där är just araberna (ofta kallade för palestinier i massmedia) som skyller allting på Israel utan någon som helst självkritik.

P.S. Jag har varit väldigt upptagen. Kommer att försöka skriva något om rapporten ESO 2009:3 så snart som möjligt.

SvD DN1 DN2 DN3

Bloggar: Dick Erixon