Vad är viktigt för just mig?

Det är frågan som människor alldeles för sällan ställer sig själva. Det har aldrig varit fel att tänka på sig själv. Det är inte fel att tänka på sig själv. Jag skäms inte för att jag alltid tänker på mig själv, oavsett vad det gäller, i första hand. Skälet till det är att min dotter och son är det viktigaste för mig. Det är min uppgift, min mening med livet om man så vill, att se till att mina barn får det så bra som möjligt. Om jag inte tänker på mig själv i första hand betyder det enligt mig att jag inte ovillkorligt sätter mina barns välbefinnande först. Vilket är något jag inte kan tillåt mig själv eller någon annan att göra. Jag har insett att min kärlek för mina barn är så absolut och ovillkorlig att jag inte kan tänka mig en handling jag är beredd, utan tvekan, att begå för mina barns bästa.

Därför accepterar jag inte massinvandringen till Sverige eller Europa. Därför kämpar jag mot invandringspolitiken. Om invandringen bidrar, ens teoretiskt, till en högre risk att mina barn råkar illa ut i framtiden är det min skyldighet som förälder att kämpa mot politiken. Sverigedemokraterna, med sin politik, är enda partiet som bryr sig om mina barn. Därför är jag medlem i Sverigedemokraterna. Att kalla mig för rasist eller andra tillmälen när det enda jag gör är att tänka på mina barn är vedervärdigt. Jag bryr mig inte ett dugg om en person har vit, svart, gul, blå, lila eller neongrön hy. Precis så tänker även partiet jag tillhör. Det jag däremot bryr mig om är att invandrare ser till att omfamna samma tankar om rättigheter, demokrati, frihet och värderingar som övriga befolkningen. För gör man inte det är man en fara för mina barn. Vilket är något jag aldrig kommer att acceptera.

Svaret på frågan i början av blogginlägget är ytterst klar för mig. Mina barn är det viktigaste; mitt liv är mina barn; mina barn är mitt liv.