För mig är rubriken life, liberty and the pursuit of happiness något av det vackraste som någonsin skrivits. Alla människor har okränkbara naturliga rättigheter vid födseln till liv, frihet och strävan efter lycka[1]. Men rättigheten till strävan efter lycka begränsas till att envar ser till att själv göra allt det han eller hon kan. Strävan efter lycka betyder inte att man har rätt att på bekostnad av någon annan få lyckan. Insikten i att, inte på bekostnad av någon annan, få lyckan har gått förlorad i Sverige; den har kanske aldrig funnits i Sverige?

När staten inte låter medborgare sträva efter lyckan, som är en okränkbar rättighet, genom att lagstifta om kvoteringar, skatter, ”möjligheter” och annat trams så att medborgare bara är något som kan beskrivas som moderna slavar under staten slutar det aldrig bra. Staten i sig har inga rättigheter över huvud taget men vad staten däremot har är skyldigheter. En av skyldigheterna är att ha en armé som försvarar nationalstaten från yttre och inre fienden även om nationalstaten inte har några fienden just nu eller haft sådana på väldigt lång tid. Just skyldigheten att se till att ha en armé som försvarar nationalstaten har sen minst 2 decennier tillbaka bekvämt nog glömts bort av staten.

Staten, som sköts av regeringen, får endast rättigheter genom att medborgare delegerar rättigheterna, som enbart envar medborgare har, till en regering som sedan sköter statens uppgifter. För att nationalstater som Sverige, som teoretiskt sätt inte längre finns[2], skall fungera måste medborgare se på staten som fiende. Inte som medborgare i Sverige ser på staten, en vän. Det låter som en paradox att se på staten som en fiende men om man inte ser på staten som en fiende, som man delegerat sina rättigheter till, är det oerhört lätt för staten att lagstifta lagar som tar bort dina rättigheter.

En fri nationalstat kan inte upprätthållas om folket har förslavats under oviktig passion, oordnad aptit och begär. Det hänger ihop med att ju mer välfärd som de fattiga får desto mindre gör de själva något för att reda ut sin situation som i sin tur leder till att de blir fattigare. Precis vad som hänt i Sverige. Precis vad som hänt Patrik Persson.

Frågan är om man ska vara egoistisk och rösta på det som är bäst för en själv eller det som är bäst för samhället. Någonstans får vi betala det i alla fall med skatten, så det spelar ingen roll. Jag tycker att det har blivit sämre för våra arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer, säger Patrik Persson.

Dick Erixon har ibland tankar och åsikter som diametralt skiljer sig från mina åsikter men ibland så skriver han något som jag kan ställa mig bakom till 100 %.

Är det så att svenskar omyndigförklarat sig själva så till den milda grad att man inte har en aaaaaaning om sin egen ekonomi? Litar man så totalt på att politiker ska rädda dem om något händer, att man struntar i att själva se till att ha kontrollen över sin ekonomi? […] Människor som agerar på detta sätt borde ju inte ha rösträtt. De agerar inte som ansvarstagande medborgare. De verkar vilja vara makthavarnas slavar, som man överlåter all kontroll till.

Förutom life, liberty and the pursuit of happiness finns det ett citat (okänt vem som sa det) som jag älskar med passion och det är:

The price of freedom is eternal vigilance.

AB AB AB Erixon SvD SvD SvD SvD DN DN DN DN Bloggo SvD

[1] Även fast det står i amerikanska självständighetsdeklarationen anser jag att dessa rättigheter även gäller i Sverige.

[2] Jag anser att när lagstiftande makten flyttas utanför Sveriges rikes gränser (till Europaparlamentet och Europeiska kommissionen) och dömande makten (Högsta domstolen i Sverige är inte längre sista instansen utan det är Europeiska Unionens domstol) är landet inte längre självständigt.